Jag skriver sällan om annat än mina impulsköp eller om dagens outfit. Kanske har jag valt att göra så för att fly. Shoppingen är min terapi och kläderna får mig att bli lite gladare när min tillvaro är tung.
Jag kämpar för överlevnad varje dag känns det som och det är ganska tröttande. Jag försöker hålla skenet upp och jag kämpar för mitt arbete osm jag älskar och jag siktar mot advokatsamfundet inom överskådlig tid. Jag blir oerhört stärkt av att ha ett jobb jag älskar och är inget fan av helger just eftersom jag faktiskt kan ta rast på arbetet. Jag känner mig som en dålig mamma ibland för att jag tycker så mycket om att jobba men det är inte roligt att känna att man inte räcker till och att man aldrig får paus.
Att vara ensam med tre barn är ingen lätt sak för någon. Att ha en femtonåring med högfungerande autism och tvångssyndrom är mig ibland övermäktigt. Att dessutom ha fått en liten och blivit ensam redan under graviditeten gjorde såklart inte situationen lättare men tack vare honom vaknade jag upp och insåg att jag måste ta tag i min karriär igen. Som väl är fyller han snart fyra år, men vilken resa detta har varit. Jag vet att många ifrågasatte varför jag behöll barnet under dessa omständigheter men jag har givetvis aldrig ångrat mitt beslut.
Jag var gift i många år och fick då mina två första barn. Mitt under termin tre på juristlinjen under familjerättskursen brakade allt löst och skilsmässopapper lämnades in. Det var en svår tid men på något sätt blev det enkelt att använda sig själv som exempel vid bodelningsberäkningar och annat. Då var jag också mitt i utredningen av sonen. Jag visste att det var något fel på barnet och pappan var emot utredning och tyckte att jag överdrev. Vi gled isär och kämpade åt olika håll. Dessutom ville han inte att jag skulle bli advokat som jag ville, utan förskollärare.
Jag levde ensam med mina två barn eftersom pappan flyttade till annan ort och gifte om sig. Barnen är där varanann helg. När lillen blev till många år senare med en annan man ville den pappan ha familj. Dock blev verkligheten i min familj alltför tuff eftersom min familj inte alls är så enkel som de flesta andras. Jag önskar att denna pappa hade insett tidigare att han inte kunde leva så och att han kunde varit ärlig med att han egentligen bara ville ha ett barn och inte mig och en familj.
Men, ingen anledning att vara bitter. Jag ville inte heller ha honom, inte så som han är, en egoist av stora mått. En jättefin pappa till lillen dock men helt respektlös emot mig. Just nu är han arg för att jag och de två yngsta barnen ska åka på solsemester till sommaren utan honom. Och jag tror att eftersom han har usel ekonomi så vill han dessutom bli bjuden vilket jag aldrig skulle göra. Jag har försörjt lillen ensam sedan dag ett och aldrig fått en enda krona utöver underhållet som jag får från FK. Jag har inte fått en enda ledig helg under hans tre första år eftersom pappan var tvungen att arbeta även helger. Jag är så himla skittrött rent ut sagt på alla turer med denna pappa, han får mig att känna mig värdelös, kritiserar mig för allt och klagar på att jag ofta är stressad och trött vilket betyder att han inte ser hur jag får kämpa med allt. Går vi på någon tillställning tillsammans hos gemensamma vänner förnedrar han mig framför andra och han anklagar mig för att ta hans energi och att det är därför han inte kunnat få sitt företag på fötter och att han därför är luspank för jämnan. Vi umgås alltså ingenting längre vilket är det som fungerar bäst.
Utöver dessa duster har jag förra veckan fått domstolsbeslutet i brevlådan där jag "vann" mot kommunen vi bor i angående sonens korttidstillsyn. Att behöva slåss i domstol är jag i och för sig van vid men inte för egen del. Och, jag orkar inte alltid strida för allting.
Nu börjar nästa stora fråga. Ska jag lämna bort sonen eller inte 2012? Det låter hemskt men frågan är om han ska gå på internatgymnasium eller vanligt och bo hemma. Få syskonen välja är valet lätt. Valet är det motsatta om han själv får välja och jag.. Ja, orkar jag? Ska de andra betala det höga pris de alltdi gjort eller ska de få lugn ch ro? Hur kommer konsekvenserna drabba storen själv? Vet jag säkert att han kommer att trivas på sikt och faktiskt få bätte livskvalitet med rätt struktur, personal och aktivitete? Nej jag vet ingenting om hur jag ska göra faktiskt. Livet är tufft kort och gott.
Åh vad mycket enklare det är att prata om Odd Mollysummer favoriter....
Kramar till alla andra mammor och kvinnor som kämpar!
Ps. Storen ska åka med mina föräldrar i Sverige när vi är utomlands. Jag kan inte resa med tre och Storen vägrar att flyga och är nöjd med upplägget han också. Jag och han ska på en weekend till Stockholm med x-2000 också som kompensation.